1998 började Deep Sea Productions att utforska Sala Silvergruva under vattenytan och syftet var i princip att dokumentera lämningar efter gruvdriften. Resultatet av teamets arbete blev dokumentären ”Sala Silvergruva” som har sänts i Sveriges Television vid flera tillfällen.

Vid denna tidpunkt var förhållandena långt ifrån så perfekta som de är idag. All utrustning firades ner med vinsch 155 m genom Christinaschaktet ner till vattenytan där teamet tog emot utrustningen på en flotte. Alla deltagare fick  klättra på stegar från 60 m ner till 155 m via Gustav III:s schakt under det att vattnet strilade ner runt dem eftersom hissen som användes för att transportera utrustning inte var personklassad.  Till att börja med fanns således vare sig belysning eller värme på denna nivå, men under åren förfinades baslägret för att man lättare skulle kunna hålla värmen. Med tanke på förutsättningarna gjordes ett enormt arbete med att utforska och lina upp systemet. De sista dyken som denna projektgrupp gjorde genomfördes under 2002.

I Sala Silvergruvas reception finns även en bok till försäljning som beskriver projektet. Boken heter Silvergruvans hemlighet och är författad av bland annat Björn Hagberg.

Sedan januari 2006 kan dykarna ta hissen från Knektschaktet ner till 155 meters djup och vattennivån och redan vid första tillfället konstaterades att miljön var till och med mer fantastisk än vad gruppen kunnat inbilla sig. Dessa fakta ledde till att projektgruppen har lagt majoriteten av arbetet med att utforska gruvan på att hitta säkra rutter, att ”städa” upp bland de tidigare linorna och i många fall helt ersätta de befintliga linorna med nya som dras för att underlätta guidning. Det är även anledningen till att gästande dykare inte tillåts dyka andra rutter än de som säkrats upp av projektgruppen.