Vid platsen där Sala Silvergruva ligger har gruvbrytning pågått så tidigt som sent 1400-tal. Detta grundar sig på ett brev daterat år 1510, i vilket gruvan nämns i skrift för första gången.

Under Vasatiden, d.v.s. första hälften av 1500-talet, hade gruvan sin glansperiod med enorma utvunna mängder silver som resultat: upp till nästan fyra ton silver per år under vissa perioder.

1624 grundades Sala stad av kung Gustav II Adolf och gruvbyn vid gruvan avfolkades. Säkert låg det flera anledningar bakom detta: ras, kungens avsaknad av en god kontroll och administration samt att det låg på modet att grunda nya städer. Under detta århundrade nådde man ner till hela 250 meters djup i gruvan, där silver bröts.

Under 1700-talet tillkom många av de brytningsnivåer där guidade turer genomförs nuförtiden: från 40 ner till 155 meter. Detta århundrade började man även använda sig av blyet i malmen. Bland annat tillverkades blyhagel. Krutsprängning användes också i gruvan även om det var ovanligt.

1800-talets gruvdrift påverkades en hel del av nytänkande, nya metoder och uppfinningar, framförallt under den senare hälften av århundradet. Dynamiten och ångkraften introducerades och man slutade till sist att tillmaka, d.v.s. mörbränna berget. I slutet av århundradet avtog Kronans intresse för gruvan och den privatiserades. Brytning och utvinning av zink kom även igång runt sekelskiftet.

1908 gick Aktiebolag Sala Zink i konkurs. Följden blev att gruvdriften lades ner, gruvarbetarna förlorade sina jobb och en mer än 400 år gammal epok nådde sitt slut. Eller...?

Headerbild och bild på tunnfärd: målningar av Bo Svärd

Visserligen upphörde den långa perioden av silverbrytning, med anor från Gustav Vasas dagar, år 1908. Men flera gånger under 1900-talets första hälft återupptogs verksamheten vid Sala Silvergruva i olika former.

Nu låg fokus inte längre på silverbrytning i första rummet. Istället övergick huvudintresset till att bryta zink, där huvudprodukten var en vitfärg: Sala zinkvitt. Blyprodukter tillverkades också i gruvområdet, men oftast med bly inköpt annorstädes.

Under 1950-talet upptäcktes en ny, stor silverfyndighet öster om Sala Silvergruva och brytningen av silver, zink och bly tog ny fart, den här gången i den närliggande Bronäsgruvan. Glädjen varade ända tills tillståndet inte kunde förnyas, då malmsträckningen låg för nära bebyggelse. Och tur var väl kanske det: år 1990 rasade den sedan årtionden övergivna Bronäsgruvan in och tog med sig en nyasfalterad cykelbana ner i djupet. Ingen människa kom dock till skada, som tur var.

En bra förutsättning för sulfidmalmen blyglans är kalkrik berggrund. Salaområdet ligger ovanpå en sådan, vilket också givit goda förutsättningar för kalkbrytning som har pågått på olika håll i Salaområdet, framförallt under 1900-talet. Idag finns det bara en enda aktiv gruva kvar i Sala och det är Tistbrottet, som ligger norr om Sala Silvergruvas område. Där bryts kalksten dagligen nere på nästan 200 meters djup, för att i slutänden bli bland annat byggspackel.

Med det sagt blir svaret på frågan i rubriken: gruvbrytningen i Sala har egentligen inte upphört - den pågår faktiskt än idag!